Sackarin – guide till artificiella sötningsmedel

I vår serie ”Guide till artificiella sötningsmedel” har vi kommit till sackarin, vars dramatiska historia kunde passa i en film. Det har under sin långa historia fått utså mycket kritik och var till och med förbjudet på 1990-talet. Frågan är, finns det någon sanning i president Roosevelts berömda uttalande: ”Alla som säger att sackarin är farligt är idioter!”

Vad är sackarin?

Sackarin är världens första artificiella sötningsmedel. Det började säljas i Tyskland år 1885 och slog igenom på bred front under första världskriget då bristen på socker var stor.

Dess systematiska namn är 1,1-dioxo-1,2-bensotiazol-3-on. Dess kemiska beteckning är: C6H4SO2NHCO. Sackarin har E-nummer: 954.

Sackarin är 500 gånger sötare än socker och används ofta i kombination med aspartam eller cyklamat. Det tål upphettning och har lång hållbarhet. Det används ofta i bakelser, sylt, tuggummi och dressing, men återfinns också i kosmetiska produkter och tandkräm. Sackarin är dessutom vanligt i mediciner.

Har du haft socker i brödet?

Sackarin upptäcks 1879 av Constantin Fahlberg som forskade under ledning av Ira Remsen. Fahlberg skulle komma att bli både rik och berömd på sackarin, medan Remsen fick vänta länge på sitt erkännande.

Det hela börjar med att ett amerikanskt företag anklagas för att ha färgat socker brunt (för att få lägre sockerskatt på grund av sämre kvalitet). Företaget anlitade kemisten Fahlberg som expertvittne. Rättsprocessen drog ut på tiden, och Remsen tog in Fahlberg i sitt team.

En dag när Fahlberg skulle äta middag upptäckte han att brödet smakade sött. Han anklagade sin hushållerska för att bakat bröd med socker. Hushållerskan anklagade å sin sida Fahlberg för att vara en ogin arbetsgivare. Efter en stunds munhuggande fick Fahlberg ge hushållerskan rätt, eftersom det inte var brödet som var sött, utan hans händer. Och inte bara händerna. Båda hans armar smakade sött! Hur kunde det komma sig?

Han övergav sin middag och rusade tillbaka till laboratoriet där han genast började slicka på alla glas och skålar tills han hittade källan till sötman.

Skaffade patent i eget namn

Efter att ha testat sitt ”anhydro-ortho-sulfamin-bensoesyra” (senare omdöpt av Fahlberg till Fahlbergs sackarin) på några kaniner som inte klagade, reste Fahlberg till Tyskland och tog patent på sötningsmedlet i sitt eget namn och startade en fabrik år 1885.

Remsen förlät aldrig detta svek. Strax före sin död sa han: ”Jag ville inte ha hans pengar, men jag kände att jag förtjänade lite ära för upptäckten.”

Fahlberg blev stenrik på sitt sackarin vilket stack i ögonen på de europeiska sockerbaronerna som såg sin egen försäljning dala. Även politiker i Tyskland och andra europeiska länder ville hålla uppe sockerpriset, eftersom skatten på socker var en stor intäkt under den här tiden. Man drev igenom flera lagar och begränsningar. Det ledde bland annat till att sackarin enbart fick säljas på apotek (till diabetiker) och att staten skulle bestämma priset. Det var i praktiken ett förbud för sackarin, och priset på socker steg kraftigt.

Det ledde till omfattande smuggling av sackarin. Det fanns nämligen ett land kvar där det förblev fritt: i det neutrala Schweiz. De hade inte skatt på socker eftersom det skulle missgynna deras chokladtillverkning. Därför upplevde de inte sackarin som ett hot som skulle begränsas. Smugglare smälte bland annat ner sackarin i vax och gjorde ljus av dem, som de sedan kunde smuggla över gränsen till sötsugna grannar.

Snart kom första världskriget, och det blev ont om socker. Politikerna som tidigare velat förbjuda sackarin hyllade det nu som en gåva från gudarna. Sackarin släpptes ”fritt” och upplevde en storhetstid som varade ända till slutet av det andra världskriget.

Roosevelt ryter till

I USA spelade president Theodore Roosevelt en viktig roll för sackarinets överlevnad. I början av 1900-talet växte motståndet mot tillsatser i mat såsom kokain, opium och cannabis. Kemisten Dr. Harvey W. Wiley drev en kampanj för att skapa lagar mot tillsatser och ville särskilt förbjuda sackarin som han ansåg vara extra farligt.

När han kom till president Roosevelt gjorde han misstaget att tala innan han blev tilltalad. Det är ingen en smart taktik om man talar med kungar eller presidenter. Roosevelt blev så arg att han till slut skrek: ”Alla som säger att sackarin är farligt är idioter!”

Redan nästa dag satte Roosevelt samman en expertgrupp för att en gång för alla reda ut om sackarin är farligt.

Den som fick leda gruppen och som därmed hade makt att förbjuda sackarin var Remsen, han som inte fick äran för dess upptäckt. Här hade han en ypperlig chans att hämnas på sin gamla kollega Fahlberg.

Men Remsen stod alltid på vetenskapens sida. Han lät inte sina känslor styra. Han gick igenom all forskning som fanns och kom fram till att sackarin var säkert. Remsen gamla kollega Fahlberg fick sälja sackarin i USA och blev om möjligt ännu rikare. 1959 slog FDA (Food and Drug Administration) fast att sackarin var säkert i största allmänhet.

Är sackarin säkert?

År 1997 sa Kanadas hälsominister till WHO att Kanada skulle förbjuda sackarin eftersom testråttor fått cancer i urinblåsan. Det ledde bland annat till att Coca-Cola och Pepsi fick se sina lightprodukter bannlysta. Forskningen som hälsoministern hänvisade till var inte färdig och forskarna tog avstånd från hans uttalande. Nyheten fick dock stor spridning, och även USA bestämde sig för att förbjuda sackarin tills saken var utredd.

FDA kunde så småningom släppa ett pressmeddelande som visade att människor skulle behöva dricka 800 flaskor med sackarinsötad läsk varje dag hela livet för att få i sig lika mycket som råttorna i den kanadensiska studien.

Efter 18 månader släppte USA sitt förbud, men då var skadan redan skedd. Sackarin fick ett dåligt rykte som det inte lyckats skaka av sig.

Påverkar sackarin tarmfloran?

En israelisk studie som publicerades 2014 i vetenskapstidningen Nature visade studier på råttor att sackarin, sukralos och aspartam kan påverka tarmfloran, vilket i sin kan höja nivåerna av glukos i blodet. Man gjorde samma studie på sju personer. Fyra av dem fick sämre glukoskänslighet. Det är för litet underlag för att dra några säkra slutsatser. Fler studier behövs, säger forskarna. Det är forskning värd att hålla ögonen på.

Vad har sackarin för ADI?

ADI står för acceptabelt dagligt intag och visar en övre rekommenderad nivå för hur mycket man ska äta av ett visst ämne. ADI för sackarin är 5 mg per kilo kroppsvikt. ADI för cyklamat är 7 mg. För aspartam är det 40 mg.

Fördelar med sackarin

• Det är 500 gånger sötare än socker.
• Sackarin är stabilt vid upphettning och i sur miljö.
• Det har lång hållbarhet
• Det innehåller inga kalorier.
• Det har funnits länge och blivit testat i många studier.

Nackdelar med sackarin

• Det har en metallisk eftersmak, särskilt vid hög koncentration.
• Även om det är klassat som säkert är det många organisationer som rekommenderar att barn och gravida inte ska äta det.
• Det kan ge allergiska reaktioner som huvudvärk, andningssvårigheter, diarré och hudproblem.
• Sackarin har ett halvdant rykte och har under perioder bara fått säljas med varningsetikett.

Sammanfattning

Sackarin upptäcktes 1879 och är världens första artificiella sötningsmedel. Det hade en storhetstid under första och andra världskriget då det var ransonering på socker. Det var även populärt på 1960- och 1970-talet då lightdrycker slog igenom. Sedan dess har dess stjärna dalat på grund av negativ press, obligatoriska varningstexter och förbud.

Framtiden är naturlig

Steviolglykosider (i vardagligt tal kallat stevia) är naturligt söta ämnen som finns i plantan stevia, även kallad sötflockel.

Steviolglykosider extraheras ur steviaplantan på ungefär samma sätt som socker extraheras ur sockerbetor och sockerör.

Stevia har i århundraden använts som sötningsmedel av urbefolkningen i Paraguay och centrala Sydamerika.

Nyfiken på stevia?

Är du nyfiken på stevia och steviolglykosider? Vi utvecklar steviaextrakt för olika typer av livsmedel. Ta en titt på vårt tjänsteutbud eller kontakta oss om du vill veta mer om hur vi kan hjälpa dig.