Traditioner är till för att hållas – eller?

Det lackar mot jul. Och likaså gör julbordet - den kanske mest traditionstyngda måltiden på året. Men något händer. Det som för några år sedan var ett måste, är inte lika självklart längre, och nya rätter dyker upp bland de traditionella. I denna krönika möblerar Frida Westergård om på julbordet.

13 december 2019 •

Det lac­kar mot jul. Allt jag öns­kar är att vag­gas i julens tryg­ga famn. Det är ock­så nu som jag ser fram­för mig hur jag ska baka lus­se­kat­ter, göra kul­prov, tän­da ljus och änt­li­gen lära mig mam­mas och pap­pas recept på gra­vad lax. Men vi lever i en ny tid.

Tiden som försvann

Ambitionerna inför julen är högt ställ­da. Sedan hän­der något. December kom­mer och förs­ta advent. Oj, nu ska fry­sen vara full av saff­rans­bul­lar, men där lig­ger bara ärter och fjol­å­rets svampplock.

Andra advent. Glöggfika. Julfest.

Tredje advent. Det bör­jar bli bråt­tom med att få klart bullarna.

Fjärde advent. Glömmer köpa saffran.

Julafton. Det blev inga bul­lar i år heller.

Besvikelsen hade kun­nat vara total, men jag kän­ner mig bara lättnad.

Den konservativa julmaten

För många är julen den mest kon­ser­va­ti­va mat­hög­ti­den. Så även hem­ma hos mig. Det ska ser­ve­ras Janssons fres­tel­se, ett tio­tal oli­ka sil­lar, och så den där gra­va­de lax­en som mam­ma och pap­pa gör. Vid en snabb anblick skul­le man kun­na tro att ing­et har för­änd­rats under min livs­tid – på jul­bor­det alltså.

Men till och med hos oss, en familj av star­ka jultra­di­tio­ner, har det skett ett skif­te. Det bör­ja­de med att pap­pa smög in en grön­sal­lad mel­lan pota­ti­sen och kött­bul­lar­na. Året där­på skul­le ännu en fräsch sal­lad (tips: grönkål, apel­sin och gra­na­täpp­le) få plats på det trånga bor­det. Och sedan har det fortsatt.

Vem äter egent­li­gen prins­korv? Bort med den! Ytterligare en sal­lad (ännu en kål­histo­ria) put­ta­de bort två sillburkar.

Grönare och mer kvalitet

Det känns rätt på något sätt. Och vi är tyd­li­gen inte ensam­ma om att möble­ra om på jul­bor­det. Allt fler svens­ka jul­bord stöps om: De yng­re vill äta grö­na­re. De fles­ta vill äta mind­re kött. Och ska det vara skin­ka på jul­bor­det så ska vara kvalitet.

Julborden bör­jar bli en skön bland­ning av tra­di­tion och för­ny­el­se. Man läg­ger till och drar ifrån så att alla får det de vill.

Just där­för blir jag lät­tad när jag inser att jag inte har någ­ra lus­se­kat­ter att duka upp. Jag, som äls­kar julen! Jag är med och ska­par ett nytt jul­bord. Och då behövs inte någ­ra tor­ra saffransbullar.

Förändringens vindar

Jag är glad över att för­änd­ring­ens vin­dar blå­ser ända in i köket och på själ­vas­te julaf­ton. Varför skul­le julen vara fre­dad när ing­et annat kom­mer undan det para­digm­skif­te som sker i matvärlden?

Vi i Sverige är ett godi­säls­kan­de folk, som äter 15 kilo cho­klad och godis per per­son och år. Men till och med julens söt­saks­bord bör­jar för­änd­ras till sitt inne­håll. Och det är gott på fle­ra sätt.

Vad är egent­li­gen vik­tigt? Ska jultra­di­tio­ner vär­nas in absur­dum? Eller ska allt gam­malt kas­tas ut för det nya heta? Frågar du mig säger jag både vär­na och för­änd­ra. Det finns inga måsten, men behåll allt som gör dig glad. Och vad är det som säger att det nya och det gam­la inte kan hål­la varand­ra i hand?

Upplevelsen är det som räknas

Julens frid hand­lar inte i förs­ta hand om vad du gör, utan mer om vad du upp­le­ver. Och det är uppen­bar­li­gen fler än jag som har en sådan läng­tan. Årets jul­klapp är en upp­le­vel­se! Allt fler män­ni­skor vill kun­na umgås, nju­ta av att vara till­sam­mans och kun­na unna sig något själv.

Vi gör nytt, vi gör om. De nya rät­ter­na vi stäl­ler på jul­bor­det i år lig­ger rätt i tiden i vår familj.

Och mina lus­se­bul­lar? De kanske dyker upp näs­ta år. Som en nygam­mal upplevelse.

Dela artikeln om du gillade den!