Traditioner är till för att hållas – eller?

Det lac­kar mot jul. Allt jag öns­kar är att vag­gas i julens tryg­ga famn. Det är ock­så nu som jag ser fram­för mig hur jag ska baka lus­se­kat­ter, göra kul­prov, tän­da ljus och änt­li­gen lära mig mam­mas och pap­pas recept på gra­vad lax. Men vi lever i en ny tid.

Tiden som försvann

Ambitionerna inför julen är högt ställ­da. Sedan hän­der något. December kom­mer och förs­ta advent. Oj, nu ska fry­sen vara full av saff­rans­bul­lar, men där lig­ger bara ärter och fjol­å­rets svampplock.

Andra advent. Glöggfika. Julfest.

Tredje advent. Det bör­jar bli bråt­tom med att få klart bullarna.

Fjärde advent. Glömmer köpa saffran.

Julafton. Det blev inga bul­lar i år heller.

Besvikelsen hade kun­nat vara total, men jag kän­ner mig bara lättnad.

Den konservativa julmaten

För många är julen den mest kon­ser­va­ti­va mat­hög­ti­den. Så även hem­ma hos mig. Det ska ser­ve­ras Janssons fres­tel­se, ett tio­tal oli­ka sil­lar, och så den där gra­va­de lax­en som mam­ma och pap­pa gör. Vid en snabb anblick skul­le man kun­na tro att ing­et har för­änd­rats under min livs­tid – på jul­bor­det alltså.

Men till och med hos oss, en familj av star­ka jultra­di­tio­ner, har det skett ett skif­te. Det bör­ja­de med att pap­pa smög in en grön­sal­lad mel­lan pota­ti­sen och kött­bul­lar­na. Året där­på skul­le ännu en fräsch sal­lad (tips: grönkål, apel­sin och gra­na­täpp­le) få plats på det trånga bor­det. Och sedan har det fortsatt.

Vem äter egent­li­gen prins­korv? Bort med den! Ytterligare en sal­lad (ännu en kål­histo­ria) put­ta­de bort två sillburkar.

Grönare och mer kvalitet

Det känns rätt på något sätt. Och vi är tyd­li­gen inte ensam­ma om att möble­ra om på jul­bor­det. Allt fler svens­ka jul­bord stöps om: De yng­re vill äta grö­na­re. De fles­ta vill äta mind­re kött. Och ska det vara skin­ka på jul­bor­det så ska vara kvalitet.

Julborden bör­jar bli en skön bland­ning av tra­di­tion och för­ny­el­se. Man läg­ger till och drar ifrån så att alla får det de vill.

Just där­för blir jag lät­tad när jag inser att jag inte har någ­ra lus­se­kat­ter att duka upp. Jag, som äls­kar julen! Jag är med och ska­par ett nytt jul­bord. Och då behövs inte någ­ra tor­ra saffransbullar.

Förändringens vindar

Jag är glad över att för­änd­ring­ens vin­dar blå­ser ända in i köket och på själ­vas­te julaf­ton. Varför skul­le julen vara fre­dad när ing­et annat kom­mer undan det para­digm­skif­te som sker i matvärlden?

Vi i Sverige är ett godi­säls­kan­de folk, som äter 15 kilo cho­klad och godis per per­son och år. Men till och med julens söt­saks­bord bör­jar för­änd­ras till sitt inne­håll. Och det är gott på fle­ra sätt.

Vad är egent­li­gen vik­tigt? Ska jultra­di­tio­ner vär­nas in absur­dum? Eller ska allt gam­malt kas­tas ut för det nya heta? Frågar du mig säger jag både vär­na och för­änd­ra. Det finns inga måsten, men behåll allt som gör dig glad. Och vad är det som säger att det nya och det gam­la inte kan hål­la varand­ra i hand?

Upplevelsen är det som räknas

Julens frid hand­lar inte i förs­ta hand om vad du gör, utan mer om vad du upp­le­ver. Och det är uppen­bar­li­gen fler än jag som har en sådan läng­tan. Årets jul­klapp är en upp­le­vel­se! Allt fler män­ni­skor vill kun­na umgås, nju­ta av att vara till­sam­mans och kun­na unna sig något själv.

Vi gör nytt, vi gör om. De nya rät­ter­na vi stäl­ler på jul­bor­det i år lig­ger rätt i tiden i vår familj.

Och mina lus­se­bul­lar? De kanske dyker upp näs­ta år. Som en nygam­mal upplevelse.