Ny EU-lagstiftning om primär ingrediens – men till vilken nytta?
Affärsutveckling • Nya förordningar kommer med jämna mellanrum. Den 1 april 2020 är det dags igen. Då träder EU-förordningen om primär ingrediens i kraft. Målet är att förhindra vilseledande budskap om ursprung. Men kommer konsumenterna bli klokare av den nya förordningen eller är det bara byråkratisk akrobatik?
Den 1 april börjar nya regler gälla för ursprungsmärkning. Det är EU som har bestämt när och hur ursprung för den primära ingrediensen i ett livsmedel ska anges. Men vad är en primär ingrediens? Vad menas med ursprung? Och är de nya reglerna meningsfulla?
Vad handlar det om?
För att förstå hur EU:s nya regler om ursprungsmärkning av primär ingrediens passar in i den större bilden, kontaktar jag Ulrika Ehrhardt på Livsmedelsföretagen. Hon är expert på livsmedel och lagstiftning.
Ulrika Ehrhardt berättar att EU år 2011 beslutade hur information om livsmedel ska tillhandahållas konsumenter. Detta beskrivs i förordning (EU)1169/2011, som ofta kallas informationsförordningen.
Samtidigt beslutades att det skulle tas fram regler för hur livsmedel ska märkas när den primära ingrediensen i livsmedlet har annat ursprung än självaste livsmedlet. Dessa regler blev klara i maj 2018. De beskrivs i förordning (EU)2018/775 som beskrivs som en genomförandeförordning.
När genomförandeförordning klubbades bestämdes det att livsmedelsföretag får fram till den sista mars 2020 på sig att få ordning på sin märkning. Från och med den första april ska det på förpackningar tydligt framgå om den primära ingrediensen är av annat ursprung än det som anges för produkten som helhet. Denna information kan lämnas på olika sätt, antingen genom att tala om ursprunget för den primära ingrediensen, eller genom att upplysa om att den är av ett annat ursprung än produkten i övrigt, berättar Ulrika Ehrhardt.
Ulrika Ehrhardt understryker att deras medlemmar är välkomna att kontakta Livsmedelsföretagen för att få personlig service och vägledning. Detta är något vi rekommenderar då många fall är unika och många tolkningar återstår att göra.
Några begrepp
Innan vi fortsätter ska vi reda ut några begrepp.
Ingrediens:
En ingrediens kan vara ett ämne, eller en produkt, men också aromer, tillsatser och livsmedelsenzymer räknas som ingredienser.
Primär ingrediens:
Den primära ingrediensen kan vara ett eller flera ingredienser som utgör mer än 50 procent av livsmedlet. Nu kanske den uppmärksamma läsaren anmärker på att bara en ingrediens kan vara primär ingrediens. Men enligt EU kan definitionen av primär ingrediens även gälla livsmedel med flera ”likvärdiga” ingredienser. Likvärdiga i bemärkelsen att det inte ur konsumenternas perspektiv är givet vilken av ingredienserna som är den primära. Ett exempel är smörkakor där antingen mjöl eller smör kan utgöra mer än 50 procent av innehållet. Vissa konsumenter kanske förknippar smörkakor med smör och tänker att det ska vara den primära ingrediensen. Och för andra är det mjöl som gäller. Det är detta som EU tagit fasta på.
Ursprungsland:
Ett ursprungsland kan vara ett land där hela utvinningen och produktionen av ingrediensen äger rum. Men ett ursprungsland kan också vara det sista land där en ingrediens sätts samman om beståndsdelarna kommer från olika länder.
Härkomstplats:
Om en ingrediens är mer associerad med en geografisk yta än ett land kan man istället ange härkomstplats. Det kan vara en stad, en region, ett hav, eller en landyta som innefattar flera länder, exempelvis Alperna.
Supply chain
Inom livsmedelsindustrin finns en mängd olika aktörer som alla spelar en viktig roll i leveranskedjan. Men det är slutproducenten, alltså livsmedelsproducenten som säljer till slutkonsument eller storhushåll som den nya förordningen riktar sig till.
Den nya förordningen sätter speciellt fokus på slutproducenter som arbetar med primära ingredienser och som också har en komplex, eller oregelbunden leveranskedja.
Slutproducenterna har det slutgiltiga ansvaret för att deklarera varan på ett korrekt sätt, men måste samtidigt ta höjd för oförutsägbara händelser och omvärldsfaktorer.
Vi kan tänka oss en fransk osttillverkare som får den primära ingrediensen mjölk från Frankrike, men mjölkbönderna strejkar för tillfället, vilket faktiskt händer då och då. Man får då söka sig vidare till andra länder. Kanske slutar det med att man nu står med mjölk från Schweiz, Belgien, och Tyskland. Osttillverkaren måste då lägga tid och pengar på att märka ut var och ett av de här länderna och hålla reda på vilken mjölk som hör ihop med vilket land. Vilket i sin tur påverkar deklareringen.
Eller?
Food drink Europe
Där är nu det blir lite märkligt. Food drink Europe är en branschorganisation som har gett ut en guide med riktlinjer för hur livsmedelsproducenterna ska navigera kring den nya förordningen.
I guiden kan man läsa om vilka valmöjligheter som finns när det kommer till deklarering och etiketter.
Man kan nämligen välja hur precis man vill vara när det kommer till deklareringen av ingredienser. Den enda gemensamma nämnaren är att ursprungslandet eller härkomstplatsen ska förstås av den ”normalt informerade genomsnittskonsumenten”.
EU & non-EU
Vi kan välja land och vi kan välja härkomstplats. Det vet vi sedan tidigare. Men vi kan också välja ”EU”, ”non-EU”. Och hör och häpna – ”EU and non-EU”.
Om vi då tittar tillbaka på vårt exempel med den franska osttillverkaren behöver inte den nya förordningen innebära så stora umbäranden som vi trodde. Om vi har primära ingredienser från Schweiz, Belgien och Tyskland väljer våra franska vänner med fördel ”EU and non-EU” som deklaration.
En invändning skulle givetvis vara den att livsmedelsproducenter som väljer den enkla vägen, kan komma att drabbas av trovärdighetsproblem. Det kan bli en prestigefylld norm i branschen att vara så detaljerad som möjligt. Men det återstår att se. För närvarande har vår franska osttillverkare löst problemet.
Så länge man tar med mjölk från alla tre länder i samma produkt kan man använda likadana etiketter hela tiden. Schweiz är ju som bekant inte med i EU.
Väljer man endast mjölk från Belgien och Tyskland, men ibland även från Schweiz får man hålla på och växla mellan olika märkningar vilket kan bli både dyrt och resurskrävande.
Men genast uppkommer nya frågor. Blir inte förordningen lite väl tandlös?
Ytterligare en valmöjlighet
Hela poängen med förordningen är ju att skapa transparens och insyn för konsumenten.
En ost, eller vilken annan produkt som helst för den delen, vars primära ingrediens kommer från EU och utanför EU säger oss nästan ingenting.
Det finns dock ännu ett alternativ. Du behöver inte ens nämna ursprungsland eller härkomstplats för den primära ingrediensen. Det räcker med att nämna att den primära ingrediensen har ett annat ursprung eller härkomstplats än livsmedlet i sin helhet.
”Den primära ingrediensen mjölk kommer inte från Frankrike”, kanske vår ostproducent väljer som formulering.
En balansgång
Hur ska vi tolka och förstå förordningen? Varför har den blivit så här vag när intentionen har varit att stärka konsumentmakten?
I EU-kommissionens synpunkter på förordningen föreslog man att ursprungsmärkning av primär ingrediens ska vara frivillig. Samtidigt har trycket från konsumentgrupper och hållbarhetsrörelser varit stort för att få till en lagändring och på så sätt ökad insyn.
Resultatet är en klassisk juridisk gymnastikövning. Man får till en lagändring som ändå innebär att man måste göra en deklaration av varan. Men som samtidigt inte förändrar sakernas tillstånd särskilt nämnvärt. Åtminstone inte till det bättre.
Till någon nytta?
I värsta fall blir följden att slutproducenter får alternera mellan olika etiketter, beroende på vilken leverantör man använder för tillfället. Det kan också påverka lagerhanteringen och produktionsprocessen då råvarorna inte får sammanblandas.
Allt detta kostar pengar. Och till vilken nytta? Risken är stor att vaga och oprecisa formuleringar om ursprung gör konsumenten förvirrad snarare än upplyst.
Det finns fortfarande många frågetecken kring förordningen som kan bli föremål för nya artiklar längre fram. Känslan säger mig att vi får anledning att återkomma!
Påverkas produkter med Eureba eller Navia?
Hur påverkas produkter som innehåller Eureba eller Navia av de nya reglerna? Jag frågar Suzanne Preddie-Atterby, som är Bayns sakkunnig i livsmedelsjuridik.
Suzanne Preddie-Atterby konstaterar att de nya reglerna bara gäller producenter av livsmedel som är avsedda för slutkonsumenter eller storhushåll (slutproducenter). Men att producenter tidigare i kedjan ändå påverkas eftersom de måste säkerställa att slutproducenter har tillräcklig med information för att kunna uppfylla de nya reglerna.
När det gäller Eureba – som ersätter socker ett-till-ett – kan det anses vara en primär ingrediens enbart om sockret det ersätter utgör minst hälften av ingredienserna i slutprodukten. Med undantag av mandelmassa och marsipan är det inte sannolikt. Alltså påverkas användningen av Eureba i praktiken inte av de nya reglerna.
När det gäller Navia – som är växtextrakt som till exempel steviolglykosider – används de i så små mängder (till exempel ger 3 gram steviolglykosider samma sötma som 1 kg socker) att inte heller de påverkas av de nya reglerna.
Du är naturligtvis välkommen att kontakta oss om du har några frågor.
Dela artikeln om du gillade den!
