Ny EU-lagstiftning om primär ingrediens – men till vilken nytta?

Nya förordningar kommer med jämna mellanrum. Den 1 april 2020 är det dags igen. Då träder EU-förordningen om primär ingrediens i kraft. Målet är att förhindra vilseledande budskap om ursprung. Men kommer konsumenterna bli klokare av den nya förordningen eller är det bara byråkratisk akrobatik?

10 februari 2020 •

Den 1 april bör­jar nya reg­ler gäl­la för ursprungs­märk­ning. Det är EU som har bestämt när och hur ursprung för den pri­mä­ra ingre­di­en­sen i ett livs­me­del ska anges. Men vad är en pri­mär ingre­di­ens? Vad menas med ursprung? Och är de nya reg­ler­na meningsfulla?

Vad handlar det om?

För att för­stå hur EU:s nya reg­ler om ursprungs­märk­ning av pri­mär ingre­di­ens pas­sar in i den stör­re bil­den, kon­tak­tar jag Ulrika Ehrhardt på Livsmedelsföretagen. Hon är expert på livs­me­del och lagstiftning.

Ulrika Ehrhardt berät­tar att EU år 2011 beslu­ta­de hur infor­ma­tion om livs­me­del ska till­han­da­hål­las kon­su­men­ter. Detta beskrivs i för­ord­ning (EU)1169/2011, som ofta kal­las infor­ma­tions­för­ord­ning­en.

Samtidigt beslu­ta­des att det skul­le tas fram reg­ler för hur livs­me­del ska mär­kas när den pri­mä­ra ingre­di­en­sen i livs­med­let har annat ursprung än själ­vas­te livs­med­let. Dessa reg­ler blev kla­ra i maj 2018. De beskrivs i för­ord­ning (EU)2018/775 som beskrivs som en genom­fö­ran­de­för­ord­ning.

När genom­fö­ran­de­för­ord­ning klub­ba­des bestäm­des det att livs­me­dels­fö­re­tag får fram till den sista mars 2020 på sig att få ord­ning på sin märk­ning. Från och med den förs­ta april ska det på för­pack­ning­ar tyd­ligt fram­gå om den pri­mä­ra ingre­di­en­sen är av annat ursprung än det som anges för pro­duk­ten som hel­het. Denna infor­ma­tion kan läm­nas på oli­ka sätt, anting­en genom att tala om ursprung­et för den pri­mä­ra ingre­di­en­sen, eller genom att upp­ly­sa om att den är av ett annat ursprung än pro­duk­ten i övrigt, berät­tar Ulrika Ehrhardt.

Ulrika Ehrhardt under­stry­ker att deras med­lem­mar är väl­kom­na att kon­tak­ta Livsmedelsföretagen för att få per­son­lig ser­vice och väg­led­ning. Detta är något vi rekom­men­de­rar då många fall är uni­ka och många tolk­ning­ar åter­står att göra.

Några begrepp

Innan vi fort­sät­ter ska vi reda ut någ­ra begrepp.

Ingrediens:

En ingre­di­ens kan vara ett ämne, eller en pro­dukt, men ock­så aro­mer, till­sat­ser och livs­me­del­sen­zy­mer räk­nas som ingredienser.

Primär ingrediens:

Den pri­mä­ra ingre­di­en­sen kan vara ett eller fle­ra ingre­di­en­ser som utgör mer än 50 pro­cent av livs­med­let. Nu kanske den upp­märk­sam­ma läsa­ren anmär­ker på att bara en ingre­di­ens kan vara pri­mär ingre­di­ens. Men enligt EU kan defi­ni­tio­nen av pri­mär ingre­di­ens även gäl­la livs­me­del med fle­ra ”lik­vär­di­ga” ingre­di­en­ser. Likvärdiga i bemär­kel­sen att det inte ur kon­su­men­ter­nas per­spek­tiv är givet vil­ken av ingre­di­en­ser­na som är den pri­mä­ra. Ett exem­pel är smörka­kor där anting­en mjöl eller smör kan utgö­ra mer än 50 pro­cent av inne­hål­let. Vissa kon­su­men­ter kanske för­knip­par smörka­kor med smör och tän­ker att det ska vara den pri­mä­ra ingre­di­en­sen. Och för and­ra är det mjöl som gäl­ler. Det är det­ta som EU tagit fas­ta på.

Ursprungsland:

Ett ursprungs­land kan vara ett land där hela utvin­ning­en och pro­duk­tio­nen av ingre­di­en­sen äger rum. Men ett ursprungs­land kan ock­så vara det sista land där en ingre­di­ens sätts sam­man om bestånds­de­lar­na kom­mer från oli­ka länder.

Härkomstplats:

Om en ingre­di­ens är mer asso­ci­e­rad med en geo­gra­fisk yta än ett land kan man istäl­let ange här­komst­plats. Det kan vara en stad, en regi­on, ett hav, eller en lan­dy­ta som inne­fat­tar fle­ra län­der, exem­pel­vis Alperna.

Supply chain

Inom livs­me­dels­in­du­strin finns en mängd oli­ka aktö­rer som alla spe­lar en vik­tig roll i leve­ransked­jan. Men det är slut­pro­du­cen­ten, allt­så livs­me­dels­pro­du­cen­ten som säl­jer till slut­kon­su­ment eller stor­hus­håll som den nya för­ord­ning­en rik­tar sig till.

Den nya för­ord­ning­en sät­ter spe­ci­ellt fokus på slut­pro­du­cen­ter som arbe­tar med pri­mä­ra ingre­di­en­ser och som ock­så har en kom­plex, eller ore­gel­bun­den leveranskedja.

Slutproducenterna har det slut­gil­ti­ga ansva­ret för att dekla­re­ra varan på ett kor­rekt sätt, men mås­te sam­ti­digt ta höjd för oför­ut­säg­ba­ra hän­del­ser och omvärldsfaktorer.

Vi kan tän­ka oss en fransk ost­till­ver­ka­re som får den pri­mä­ra ingre­di­en­sen mjölk från Frankrike, men mjölk­bön­der­na strej­kar för till­fäl­let, vil­ket fak­tiskt hän­der då och då. Man får då söka sig vida­re till and­ra län­der. Kanske slu­tar det med att man nu står med mjölk från Schweiz, Belgien, och Tyskland. Osttillverkaren mås­te då läg­ga tid och peng­ar på att mär­ka ut var och ett av de här län­der­na och hål­la reda på vil­ken mjölk som hör ihop med vil­ket land. Vilket i sin tur påver­kar deklareringen.

Eller?

Food drink Europe

Där är nu det blir lite märk­ligt. Food drink Europe är en bransch­or­ga­ni­sa­tion som har gett ut en gui­de med rikt­lin­jer för hur livs­me­dels­pro­du­cen­ter­na ska navi­ge­ra kring den nya förordningen.

I gui­den kan man läsa om vil­ka val­möj­lig­he­ter som finns när det kom­mer till dekla­re­ring och etiketter.

Man kan näm­li­gen väl­ja hur pre­cis man vill vara när det kom­mer till dekla­re­ring­en av ingre­di­en­ser. Den enda gemen­sam­ma näm­na­ren är att ursprungs­lan­det eller här­komst­plat­sen ska för­stås av den ”nor­malt infor­me­ra­de genomsnittskonsumenten”.

EU & non-EU

Vi kan väl­ja land och vi kan väl­ja här­komst­plats. Det vet vi sedan tidi­ga­re. Men vi kan ock­så väl­ja ”EU”, ”non-EU”. Och hör och häp­na – ”EU and non-EU”.

Om vi då tit­tar till­ba­ka på vårt exem­pel med den frans­ka ost­till­ver­ka­ren behö­ver inte den nya för­ord­ning­en inne­bä­ra så sto­ra umbä­ran­den som vi trod­de. Om vi har pri­mä­ra ingre­di­en­ser från Schweiz, Belgien och Tyskland väl­jer våra frans­ka vän­ner med för­del ”EU and non-EU” som deklaration.

En invänd­ning skul­le givet­vis vara den att livs­me­dels­pro­du­cen­ter som väl­jer den enk­la vägen, kan kom­ma att drab­bas av tro­vär­dig­hets­pro­blem. Det kan bli en pre­stige­fylld norm i bran­schen att vara så detal­je­rad som möj­ligt. Men det åter­står att se. För när­va­ran­de har vår frans­ka ost­till­ver­ka­re löst problemet.

Så länge man tar med mjölk från alla tre län­der i sam­ma pro­dukt kan man använ­da lika­da­na eti­ket­ter hela tiden. Schweiz är ju som bekant inte med i EU.

Väljer man endast mjölk från Belgien och Tyskland, men ibland även från Schweiz får man hål­la på och väx­la mel­lan oli­ka märk­ning­ar vil­ket kan bli både dyrt och resurskrävande.

Men genast upp­kom­mer nya frå­gor. Blir inte för­ord­ning­en lite väl tandlös?

Ytterligare en valmöjlighet

Hela poäng­en med för­ord­ning­en är ju att ska­pa trans­pa­rens och insyn för konsumenten.

En ost, eller vil­ken annan pro­dukt som helst för den delen, vars pri­mä­ra ingre­di­ens kom­mer från EU och utan­för EU säger oss näs­tan ingenting.

Det finns dock ännu ett alter­na­tiv. Du behö­ver inte ens näm­na ursprungs­land eller här­komst­plats för den pri­mä­ra ingre­di­en­sen. Det räc­ker med att näm­na att den pri­mä­ra ingre­di­en­sen har ett annat ursprung eller här­komst­plats än livs­med­let i sin helhet.

”Den pri­mä­ra ingre­di­en­sen mjölk kom­mer inte från Frankrike”, kanske vår ost­pro­du­cent väl­jer som formulering.

En balansgång

Hur ska vi tol­ka och för­stå för­ord­ning­en? Varför har den bli­vit så här vag när inten­tio­nen har varit att stär­ka konsumentmakten?

I EU-kom­mis­sio­nens syn­punk­ter på för­ord­ning­en föreslog man att ursprungs­märk­ning av pri­mär ingre­di­ens ska vara fri­vil­lig. Samtidigt har tryc­ket från kon­su­ment­grup­per och håll­bar­hets­rö­rel­ser varit stort för att få till en lagänd­ring och på så sätt ökad insyn.

Resultatet är en klas­sisk juri­disk gym­nas­ti­köv­ning. Man får till en lagänd­ring som ändå inne­bär att man mås­te göra en dekla­ra­tion av varan. Men som sam­ti­digt inte för­änd­rar saker­nas till­stånd sär­skilt nämn­värt. Åtminstone inte till det bättre.

Till någon nytta?

I värs­ta fall blir följ­den att slut­pro­du­cen­ter får alter­ne­ra mel­lan oli­ka eti­ket­ter, bero­en­de på vil­ken leve­ran­tör man använ­der för till­fäl­let. Det kan ock­så påver­ka lager­han­te­ring­en och pro­duk­tions­pro­ces­sen då råva­ror­na inte får sammanblandas.

Allt det­ta kos­tar peng­ar. Och till vil­ken nyt­ta? Risken är stor att vaga och opre­ci­sa for­mu­le­ring­ar om ursprung gör kon­su­men­ten för­vir­rad sna­ra­re än upplyst.

Det finns fort­fa­ran­de många frå­ge­tec­ken kring för­ord­ning­en som kan bli före­mål för nya artik­lar läng­re fram. Känslan säger mig att vi får anled­ning att återkomma!

Påverkas produkter med Eureba eller Navia?

Hur påver­kas pro­duk­ter som inne­hål­ler Eureba eller Navia av de nya reg­ler­na? Jag frå­gar Suzanne Preddie-Atterby, som är Bayns sak­kun­nig i livsmedelsjuridik.

Suzanne Preddie-Atterby kon­sta­te­rar att de nya reg­ler­na bara gäl­ler pro­du­cen­ter av livs­me­del som är avsed­da för slut­kon­su­men­ter eller stor­hus­håll (slut­pro­du­cen­ter). Men att pro­du­cen­ter tidi­ga­re i ked­jan ändå påver­kas eftersom de mås­te säker­stäl­la att slut­pro­du­cen­ter har till­räck­lig med infor­ma­tion för att kun­na upp­fyl­la de nya reglerna.

När det gäl­ler Eureba – som ersät­ter soc­ker ett-till-ett – kan det anses vara en pri­mär ingre­di­ens enbart om sock­ret det ersät­ter utgör minst hälf­ten av ingre­di­en­ser­na i slut­pro­duk­ten. Med undan­tag av man­del­mas­sa och mar­si­pan är det inte san­no­likt. Alltså påver­kas använd­ning­en av Eureba i prak­ti­ken inte av de nya reglerna.

När det gäl­ler Navia – som är väx­textrakt som till exem­pel ste­vi­ol­gly­ko­si­der – används de i så små mäng­der (till exem­pel ger 3 gram ste­vi­ol­gly­ko­si­der sam­ma söt­ma som 1 kg soc­ker) att inte hel­ler de påver­kas av de nya reglerna.

Du är natur­ligt­vis väl­kom­men att kon­tak­ta oss om du har någ­ra frågor.

Dela artikeln om du gillade den!