Aspartam – guide till artificiella sötningsmedel

I vår serie ”Guide till artificiella sötningsmedel” börjar vi med ett av de mest kända sötningsmedlen som finns: aspartam. Aspartam har blivit något av branschens ”bad boy” eller syndabock. Kanske är den en symbol för konsumenternas tveksamhet till artificiella sötningsmedel i stort. Samtidigt efterfrågas ”fritt från socker” allt mer. Hur hänger det ihop, och vad är lösningen?

Aspartam upptäcktes av en slump

Året är 1965 och James Schlatter är en ung kemist på läkemedelsföretaget G. D. Searle & Co. Han arbetar på att ta fram en ny medicin mot magsår och har ingen aning om att han snart ska lägga grunden till en revolution.

En dag står han i sitt laboratorium med en blandning av de två aminosyrorna fenylalanin och asparaginsyra. Av någon anledning (som han inte själv har kunnat förklara) stoppar han fingret i blandningen för att smaka på den.

Vad hände då? I en intervju med Washington Post flera år senare berättar han:

– Jag slickade mitt finger och det smakade gott.

Där och då föddes idén till sötningsmedlet aspartam som än i dag består av dessa två aminosyror.

Aspartam består av två aminosyror

Aminosyror är de byggstenar som bildar protein. Protein används i sin tur för att bygga upp celler, muskler och hormoner, med mera i din kropp.

Det finns cirka 20 aminosyror som bildar protein. Nio av dessa aminosyror kallas för essentiella. Det betyder att du måste ha dem, de är nödvändiga för dig, men din kropp kan inte bilda dem själv. Du måste få dem via maten. En av dessa essentiella aminosyror är fenylalanin, som finns i aspartam.

De icke-essentiell aminosyrorna är också nödvändiga för oss. De kallas icke-essentiella för att kroppen själv kan tillverka dem vid behov.

En av dessa icke-essentiella aminosyror, som kroppen kan tillverka själv, är asparaginsyra. Det är den andra aminosyran som finns i sötningsmedlet aspartam.

Hur gör man aspartam?

Man börjar med att skapa råvaran, de två aminosyrorna fenylalanin och asparaginsyra. Det gör man genom att odla bakterierna Brevibacterium flavum och Corynebacterium glutamicum, som i sin tur producerar aminosyror.

Det går till så här: Man fermenterar bakterierna (låter dem jäsa) i en näringsrik soppa under ständig omrörning under flera dagar. Samtidigt som bakterierna växer till sig och blir fler bildar de stora mängder aminosyror.

När det är dags att skörda lägger man soppan i en centrifug som separerar aminosyrorna från bakterierna. Därefter läggs aminosyrorna i en jonbytare, där man kan plocka ut (isolera) de önskade aminosyrorna för vidare bearbetning.

Nästa steg i processen är att lägga aminosyrorna i en kristallisationreaktor, där kristaller som bildats under processen centrifugeras bort. Sedan får aminosyrorna torka.

Därefter kommer syntesen – att föra samman aminosyrorna för att skapa aspartam. Det sker i flera steg, där man bland annat hettar upp aminosyrorna till 65 grader för att sedan kyla ner dem till -18 grader. Då bildas nya kristaller som man mixar med ättiksyra, väte och palladium under högt tryck i 12 timmar. Det leder till att de två aminosyrorna fenylalanin och asparaginsyra smälter samman.

Processen hela avslutas med ytterligare rening där de tillsatta ämnena filtreras och destilleras bort. Kvar får man en hård massa som löses upp med etanol varpå aminosyrorna kristalliseras igen, filtreras en sista gång och sedan får torka.

En krokig väg till succé

När James Schlatter slickade sig på fingret 1965 anade han inte att det skulle förändra hela hans liv. Istället för att ta fram en medicin mot magsår hade han upptäckt ett artificiellt sötningsmedel som många år senare skulle omsätta hundratals miljoner dollar per år. Men vägen dit var lång och kantad av kontroverser.

År 1973 söker man tillstånd hos FDA (USA:s motsvarighet till livsmedelsverket) att använda aspartam som tillsats i mat. Tillsammans med ansökan skickade företaget Searle med 150 studier, och ett år senare, 1974, blev aspartam godkänt med vissa begränsningar.

År 1983 blev aspartam godkänt som sötningsmedel i läsk, vilket la grunden för en revolution för ”light”-drycker. Det blev det stora genombrottet för aspartam.

Men redan från start, i början av 70-talet, blev FDA:s beslut att godkänna aspartam som tillsats i mat kritiserat av läkaren John W. Olney och författaren till boken ”The Chemical Feast”, James S. Turner som hade forskat och skrivit om aminosyrors påverkan på hjärnan.

De ifrågasatte säkerheten hos aspartam och påpekade bland annat att personer med sjukdomen fenylketonuri (PKU) inte kan bryta ner aminosyran fenylalanin, som finns i aspartam.

Detta öppnade upp för en lång rad undersökningar och studier kring aspartam. Det har gjort aspartam till ett av världens mest undersökta ingredienser.

Är aspartam farligt?

I dag rekommenderar livsmedelsverket att personer med sjukdomen fenylketonuri (PKU) ska vara försiktiga med sitt intag av fenylalanin, särskilt barn.

För övrigt finns inga begränsningar så länge vi håller oss under rekommenderad dos. På Livsmedelsverkets hemsida kan vi läsa:

”Aspartamsötade läskedrycker får innehålla högst 0,6 gram/​liter. Det betyder att en person som väger 60 kg kan dricka fyra liter aspartamsötad läsk/​dag.”

Det har under årens lopp dykt upp studier som pekat på ökad risk för cancer vid stort intag av aspartam. Vissa av dessa studier har fått stor spridning i medier, vilket är en orsak till att många konsumenter är tveksamma till aspartam.

EU:s motsvarighet till Livsmedelsverket heter Efsa (European Food Safety Authority). Enligt dem har dessa studier haft stora brister och icke trovärdiga resultat. På livsmedelsverkets hemsida kan vi läsa:

”I samtliga studier handlar det om livslång exponering för doser upp till 8 g aspartam/​kg kroppsvikt och dag. Denna dos, omräknat till en vuxen människa, motsvarar cirka 2 400 burkar aspartamsötad läsk varje dag under hela livet.”

Skeptiska konsumenter

Även om otaliga studier visat att aspartam inte utgör någon fara eller har allvarliga bieffekter, hävdar många att de inte tål aspartam. Vanliga symtom är huvudvärk, yrsel, trötthet och humörsvängningar.

Den forskning som gjorts på området har inte kunnat påvisa ett sådant samband. På samma gång kan forskarna inte helt utesluta möjligheten att enskilda individer kan ha förhöjd känslighet mot aspartam.

I ett dubbelblindtest utfört av forskare från flera olika lärosäten i främst Storbritannien 2015 fick 48 personer som sa sig vara känsliga för aspartam äta två bars med en veckas mellanrum, vissa innehöll aspartam och andra inte. Resultat visade att det inte fanns några skillnader i symtom mellan dem som ätit aspartam och dem som inte gjort det.

1984 gjorde The Center for Disease Control (CDC) en fyra månader lång undersökning med omkring 500 individer. Deltagarna hade olika ”generella besvär” med sin hälsa, men inget som studien kunde koppla till bruket av aspartam.

Trots att ”livsmedelsverk” runt om i världen förklarat aspartam säkert finns ändå en stor osäkerhet kvar. Skepsisen kommer bland annat av ekonomiska kopplingar mellan industrin och myndigheter och misstankar om mutbrott.

Om du fördjupar dig i den förenklade beskrivningen av hur man tillverkar aspartam ovan, så hittar du en annan förklaring till konsumenternas skepsis. Det är en produkt som uppfunnits i laboratorium och tillverkas i fabrik.

Tillämpningar

Inom EU används aspartam i en rad olika produkter, bland annat drycker, desserter, glass, godis, tuggummi, yoghurt, frukostflingor, marmelad, såser och kosttillskott.

Fördelar

Aspartam är lika kaloririkt som socker (4 kcal per gram) men i praktiken är det i princip fritt från energi. I och med att det är 180–200 gånger sötare än socker behövs små mängder för att ge samma sötma som socker. Smaken är söt men inte bitter.

Nackdelar

Aspartam är en förening av flera aminosyror. När pH-värdet blir för högt eller vid höga temperaturer går aminosyrorna skilda vägar. I praktiken innebär det att aspartam är olämpligt i bakning eller i livsmedel som kräver lång hållbarhet.

Om du trots allt använder aspartam i bakning kan du behöva tillföra andra ingredienser för att det ska hålla sig stabilt. Fett eller maltodextrin kan i viss mån fungera. I produkter som kräver lång hållbarhet behöver du tillföra andra ingredienser för att säkerställa kvaliteten på livsmedlet. För att förbättra hållbarheten i läsk kan sackarin användas.

Det dåliga ryktet består

Även om forskningen systematiskt slår hål på myter och negativa föreställningar om aspartam så kvarstår det tvivelaktiga ryktet. Därför är det ur ett marknadsföringsperspektiv svårt att argumentera för aspartam, åtminstone om du på ett tydligt sätt vill stärka ditt varumärke.

Konsumenter tycker om livsmedel som uppfattas som naturliga eller som åtminstone inte innehåller något onaturligt. En närliggande trend är den globala free from-trenden som innebär att man reducerar eller tar bort ingredienser som av olika skäl inte går i linje med de normer och preferenser som många konsumenter har.

Men det finns alternativ till aspartam som har naturligt ursprung: söta steviolglykosider, som extraheras ur steviaplantan.

Det är ett kalorifritt alternativ som inte höjer blodsockernivåerna och det går att använda i en mängd olika livsmedel. Och till skillnad från aspartam har steviolglykosider inte råkat ut för den kritik som aspartam fått utstå.

Framtiden är naturlig

Utvecklingen av bättre steviolglykosider har de senaste åren gått i en rasande fart i takt med att man blivit bättre på att extrahera de sällsynta steviolglykosiderna med störst sötma och godast smak, exempelvis Reb M.

De kommande åren kommer vi sannolikt få se fler innovativa kombinationer av sötningsmedel med naturligt ursprung.

Ett exempel är taumatin. Taumatin är ett högintensivt sötningsmedel som har sitt ursprung i den Västafrikanska Katemfe-frukten. Det bildar synergieffekter med steviolglykosider så att smakupplevelsen når ännu högre höjder.

Nyfiken på stevia?

Är du nyfiken på stevia och steviolglykosider? Vi utvecklar steviaextrakt för olika typer av livsmedel. Ta en titt på vårt tjänsteutbud eller kontakta oss om du vill veta mer om hur vi kan hjälpa dig.