Kemiskt sött – sötningsresan (del 4 av 6)

För mycket energi i förhållande till sötma är ett av många problem hos de alternativ till vanligt socker som vi hittills har tittat på längs vår sötningsresa. Lösningen är förstås ett sötningsmedel som ger mycket sötma men lite eller ingen energi. Och sådana har kemister lyckats framställa många av. I den fjärde av sex artiklar om vår sötningsresa, är det dags för artificiella sötningsmedel.

Vi är halv­vägs på vår söt­nings­re­sa. Utmed vägen har vi tit­tat på soc­kerar­ter, soc­ke­ral­ko­ho­ler och and­ra bulk­söt­nings­me­del. Ingenstans har vi hit­tat ett rik­tigt bra alter­na­tiv till soc­ker. Det är dags att inse att lös­ning­en inte finns bland söt­nings­me­del med unge­fär sam­ma söt­ma och volym som soc­ker. Vi mås­te änd­ra rikt­ning för vår färd, och ge oss in på de högin­ten­si­va söt­nings­med­lens ter­ri­to­ri­um. Första anhal­ten blir hos de artificiella.

Högintensiva sötningsmedel

Socker, soc­ke­ral­ko­ho­ler och höggra­digt pro­ces­sa­de bulk­söt­nings­me­del är ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del. Att de ger ener­gi är käl­lan till pro­ble­men vi har med dem.

Egentligen är inte ener­gin i sig ett pro­blem. Kruxet är att ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del inne­hål­ler för myc­ket ener­gi i för­hål­lan­de till sin sötma.

Vad vi behö­ver är söt­nings­me­del som bidrar med ing­en eller för­sum­bar ener­gi i för­hål­lan­de till den söt­ma vi vill ha. Sådana kal­las icke-ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del.

Icke-ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del kal­las ock­så för högin­ten­si­va söt­nings­me­del (HIS) eftersom deras söt­ma upp­levs som myc­ket inten­si­va­re än sock­rets vid sam­ma mängd.

Artificiella sötningmedel

Den mest väl­be­kan­ta och utfors­ka­de grup­pen av högin­ten­si­va söt­nings­me­del är de syn­te­tiskt fram­ställ­da som kal­las för arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del. De är helt konst­gjor­da, och har ing­en mot­sva­rig­het i natu­ren, men är ändå (ö)kända för de fles­ta konsumenter.

Acesulfam K (E 950) kal­las ock­så ace­sul­fam­ka­li­um och är 130–200 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs av ace­to­a­ce­tat och kali­um. Acesulfam K fun­ge­rar ock­så som smak­för­stär­ka­re, och används bland annat för att för­stär­ka söt­man hos aspar­tam, cykla­mat och sukralos.

Aspartam (E 951) är cir­ka 200 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs av de natur­ligt före­kom­man­de ami­nosy­ror­na aspa­ra­ginsy­ra och feny­la­la­nin. Livsmedel som inne­hål­ler aspar­tam mås­te mär­kas med upp­gif­ten ”inne­hål­ler en fenylalaninkälla”.

Cyklamater (E 952) kal­las kal­ci­um­cykla­mat, kali­um­cykla­mat och natri­um­cykla­mat som är cir­ka 30 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. De är sal­ter fram­ställ­da ut cyklaminsy­ra, som i sin tur fram­stäl­las genom en reak­tion mel­lan cyklo­hexy­la­min och klorsulfonsyra.

Sackarin (E 954) är sam­lings­namn för natri­um­sac­ka­ri­nat och kal­ci­um­sac­ka­ri­nat som är cir­ka 400 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det är natri­um- eller kali­umsal­ter av o‑benzosulfimid. Sackarin har en metal­lisk och besk efter­smak, som ofta maske­ras med and­ra sötningsmedel.

Sukralos (E 955) kal­las ock­så tri­klo­ra­ga­lacto­sukros och är 500–600 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs ur van­ligt soc­ker genom att byta ut tre syre-väte-par mot kloratomer.

Neohesperidin DC (E 959), som ock­så kal­las ock­så neo­hespe­ri­din­di­hyd­rochal­kon vil­ket ofta för­kor­tas till NHDC, är 3 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Den fram­ställs kemiskt ur bit­teräm­net neo­hespe­ri­din som finns i citrus­fruk­ter. Den används säl­lan som enda söt­nings­me­del; söt­man upp­levs först efter någ­ra sekun­der och ger en mentol-lak­rits­lik­nan­de eftersmak.

Neotam (E 961) är 7 000–13 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs syn­te­tiskt genom en kemisk reak­tion av aspar­tam och and­ra kemis­ka ämnen.

Aspartam-ace­sul­famsalt (E 962) är cir­ka 350 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det är ett salt som består av ace­sul­fam K (E 950) och aspar­tam (E 951) med kali­um avlägs­nat. I krop­pen bryts det ned till ace­sul­fam K och aspar­tam. Livsmedel som inne­hål­ler aspar­tam-ace­sul­famsalt mås­te mär­kas med upp­gif­ten ”inne­hål­ler en fenylalaninkälla”.

Advantam (E 969) är cir­ka 20 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs syn­te­tiskt från iso­vanil­lin och aspar­tam (E 951).

Artificiella söt­nings­me­del och deras söt­ma rela­tivt van­ligt soc­ker, gly­ke­miskt index (GI) med vitt bröd som refe­rens och energiinnehåll.
Artificiella söt­nings­me­del Sötma GI Energi
Acesulfam K (E 950) 130–200 × 0 0 kcal/​g
Aspartam (E 951) 200 × 0 0 kcal/​g*
Cyklamater (E 952) 30 × 0 0 kcal/​g
Sackarin (E 954) 400 × 0 0 kcal/​g
Sukralos (E 955) 500–600 × 0 0 kcal/​g
Neohesperidin DC (E 959) 3 000 × 0 0 kcal/​g
Neotam (E 961) 7 000–13 000 × 0 0 kcal/​g
Aspartam-ace­sul­famsalt (E 962) 350 × 0 0 kcal/​g
Advantam (E 969) 20 000 × 0 0 kcal/​g
* Innehåller ener­gi men bidrar med för­sum­bart lite på grund av så lite behövs för att ge sötma.

Inga höjdare

De arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del som vi har stött på ovan bedöms av den Europeiska myn­dig­he­ten för livs­me­dels­sä­ker­het (Efsa) vara till­räck­ligt säk­ra för att använ­das i livs­me­del. Men det finns någ­ra frå­ge­tec­ken här och där:

  • Cyklamater för­bjöds i USA 1969, eftersom man miss­tänk­te att ämnet kun­de ha can­cer­fram­kal­lan­de egenskaper.
  • Sackarin är för­bju­det i vis­sa län­der eftersom det miss­tänks vara giftigt.
  • Sukralos är en klor­or­ga­nisk för­e­ning som till huvud­de­len pas­se­rar krop­pen, genom vat­ten­re­nings­verk och ut i natu­ren där det bryts ned myc­ket långsamt.
  • Aspartam bryts ned i krop­pen till bland annat feny­la­la­nin, som i sin tur bryts ned till tyrosin hos de fles­ta män­ni­skor. Men hos män­ni­skor med den med­föd­da sjuk­do­men fenyl­ke­tonu­ri, bryts feny­la­la­nin inte ned, utan kon­cen­tre­ras i blo­det. Det leder till hjärnskador.
  • Aspartam-ace­sul­famsalt inne­hål­ler aspar­tam och är där­för ock­så en käl­la till fenylalanin.

Utöver des­sa frå­ge­tec­ken finns många larm­rap­por­ter och påstå­en­den som sak­nar mer eller mind­re fak­tagrund, men som ändå cir­ku­le­rar i det all­män­na med­vet­na och då och då slås upp stort av dags­press och populärtidskrifter.

Dessa oros­moln, till­sam­mans med en all­män avog­het till att stop­pa i sig kemiskt fram­ställ­da ämnen, gör arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del till ett dåligt val för livs­me­dels­fö­re­tag som vill upp­fat­tas ta hän­syn till mil­jö och vär­na om kon­su­men­ters hälsa.

Så vad har vi kvar…?

I näs­ta kapi­tel fort­sät­ter söt­nings­re­san läng­re in på de högin­ten­si­va söt­nings­med­lens ter­ri­to­ri­um. Vi kom­mer till söt­ning­me­del med röt­ter i naturen.

Dela artikeln om du gillade den!