Kemiskt sött – sötningsresan (del 4 av 6)

Vi är halv­vägs på vår söt­nings­re­sa. Utmed vägen har vi tit­tat på soc­kerar­ter, soc­ke­ral­ko­ho­ler och and­ra bulk­söt­nings­me­del. Ingenstans har vi hit­tat ett rik­tigt bra alter­na­tiv till soc­ker. Det är dags att inse att lös­ning­en inte finns bland söt­nings­me­del med unge­fär sam­ma söt­ma och volym som soc­ker. Vi mås­te änd­ra rikt­ning för vår färd, och ge oss in på de högin­ten­si­va söt­nings­med­lens ter­ri­to­ri­um. Första anhal­ten blir hos de artificiella.

Högintensiva sötningsmedel

Socker, soc­ke­ral­ko­ho­ler och höggra­digt pro­ces­sa­de bulk­söt­nings­me­del är ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del. Att de ger ener­gi är käl­lan till pro­ble­men vi har med dem.

Egentligen är inte ener­gin i sig ett pro­blem. Kruxet är att ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del inne­hål­ler för myc­ket ener­gi i för­hål­lan­de till sin sötma.

Vad vi behö­ver är söt­nings­me­del som bidrar med ing­en eller för­sum­bar ener­gi i för­hål­lan­de till den söt­ma vi vill ha. Sådana kal­las icke-ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del.

Icke-ener­gi­gi­van­de söt­nings­me­del kal­las ock­så för högin­ten­si­va söt­nings­me­del (HIS) eftersom deras söt­ma upp­levs som myc­ket inten­si­va­re än sock­rets vid sam­ma mängd.

Artificiella sötningmedel

Den mest väl­be­kan­ta och utfors­ka­de grup­pen av högin­ten­si­va söt­nings­me­del är de syn­te­tiskt fram­ställ­da som kal­las för arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del. De är helt konst­gjor­da, och har ing­en mot­sva­rig­het i natu­ren, men är ändå (ö)kända för de fles­ta konsumenter.

Acesulfam K (E 950) kal­las ock­så ace­sul­fam­ka­li­um och är 130–200 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs av ace­to­a­ce­tat och kali­um. Acesulfam K fun­ge­rar ock­så som smak­för­stär­ka­re, och används bland annat för att för­stär­ka söt­man hos aspar­tam, cykla­mat och sukralos.

Aspartam (E 951) är cir­ka 200 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs av de natur­ligt före­kom­man­de ami­nosy­ror­na aspa­ra­ginsy­ra och feny­la­la­nin. Livsmedel som inne­hål­ler aspar­tam mås­te mär­kas med upp­gif­ten ”inne­hål­ler en fenylalaninkälla”.

Cyklamater (E 952) kal­las kal­ci­um­cykla­mat, kali­um­cykla­mat och natri­um­cykla­mat som är cir­ka 30 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. De är sal­ter fram­ställ­da ut cyklaminsy­ra, som i sin tur fram­stäl­las genom en reak­tion mel­lan cyklo­hexy­la­min och klorsulfonsyra.

Sackarin (E 954) är sam­lings­namn för natri­um­sac­ka­ri­nat och kal­ci­um­sac­ka­ri­nat som är cir­ka 400 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det är natri­um- eller kali­umsal­ter av o-ben­zo­sul­fi­mid. Sackarin har en metal­lisk och besk efter­smak, som ofta maske­ras med and­ra sötningsmedel.

Sukralos (E 955) kal­las ock­så tri­klo­ra­ga­lacto­sukros och är 500–600 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs ur van­ligt soc­ker genom att byta ut tre syre-väte-par mot kloratomer.

Neohesperidin DC (E 959), som ock­så kal­las ock­så neo­hespe­ri­din­di­hyd­rochal­kon vil­ket ofta för­kor­tas till NHDC, är 3 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Den fram­ställs kemiskt ur bit­teräm­net neo­hespe­ri­din som finns i citrus­fruk­ter. Den används säl­lan som enda söt­nings­me­del; söt­man upp­levs först efter någ­ra sekun­der och ger en mentol-lak­rits­lik­nan­de eftersmak.

Neotam (E 961) är 7 000–13 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs syn­te­tiskt genom en kemisk reak­tion av aspar­tam och and­ra kemis­ka ämnen.

Aspartam-ace­sul­famsalt (E 962) är cir­ka 350 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det är ett salt som består av ace­sul­fam K (E 950) och aspar­tam (E 951) med kali­um avlägs­nat. I krop­pen bryts det ned till ace­sul­fam K och aspar­tam. Livsmedel som inne­hål­ler aspar­tam-ace­sul­famsalt mås­te mär­kas med upp­gif­ten ”inne­hål­ler en fenylalaninkälla”.

Advantam (E 969) är cir­ka 20 000 gång­er söta­re än van­ligt soc­ker. Det fram­ställs syn­te­tiskt från iso­vanil­lin och aspar­tam (E 951).

Inga höjdare

De arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del som vi har stött på ovan bedöms av den Europeiska myn­dig­he­ten för livs­me­dels­sä­ker­het (Efsa) vara till­räck­ligt säk­ra för att använ­das i livs­me­del. Men det finns någ­ra frå­ge­tec­ken här och där:

• Cyklamater för­bjöds i USA 1969, eftersom man miss­tänk­te att ämnet kun­de ha can­cer­fram­kal­lan­de egenskaper.
• Sackarin är för­bju­det i vis­sa län­der eftersom det miss­tänks vara giftigt.
• Sukralos är en klor­or­ga­nisk för­e­ning som till huvud­de­len pas­se­rar krop­pen, genom vat­ten­re­nings­verk och ut i natu­ren där det bryts ned myc­ket långsamt.
• Aspartam bryts ned i krop­pen till bland annat feny­la­la­nin, som i sin tur bryts ned till tyrosin hos de fles­ta män­ni­skor. Men hos män­ni­skor med den med­föd­da sjuk­do­men fenyl­ke­tonu­ri, bryts feny­la­la­nin inte ned, utan kon­cen­tre­ras i blo­det. Det leder till hjärnskador.
• Aspartam-ace­sul­famsalt inne­hål­ler aspar­tam och är där­för ock­så en käl­la till fenylalanin.

Utöver des­sa frå­ge­tec­ken finns många larm­rap­por­ter och påstå­en­den som sak­nar mer eller mind­re fak­tagrund, men som ändå cir­ku­le­rar i det all­män­na med­vet­na och då och då slås upp stort av dags­press och populärtidskrifter.

Dessa oros­moln, till­sam­mans med en all­män avog­het till att stop­pa i sig kemiskt fram­ställ­da ämnen, gör arti­fi­ci­el­la söt­nings­me­del till ett dåligt val för livs­me­dels­fö­re­tag som vill upp­fat­tas ta hän­syn till mil­jö och vär­na om kon­su­men­ters hälsa.

Så vad har vi kvar…?

I näs­ta kapi­tel fort­sät­ter söt­nings­re­san läng­re in på de högin­ten­si­va söt­nings­med­lens ter­ri­to­ri­um. Vi kom­mer till söt­ning­me­del med röt­ter i naturen.