I vår serie ”Guide till artificiella sötningsmedel” har vi kommit till doldisen Acesulfam K. Det räknas till den nya generationens högintensiva sötningsmedel, trots att det uppfanns samtidigt som aspartam på 1960-talet. Det är ett kemiskt ämne med bitter eftersmak som kroppen inte klarar att ta upp. Vilken nytta gör denna sötnos på vår tallrik, och finns det bättre alternativ?

Acesulfam K, ett kemiskt framställt sötningsmedel

Acesulfam K (E950) är ett kemiskt framställt sötningsmedel. Det uppfanns i Tyskland 1967 och började användas runt om i världen 1983. Det är upp till 200 gånger sötare än socker, men har en bitter eftersmak. Därför används det ofta tillsammans med aspartam, cyklamat och sukralos. Det finns cirka 300 tillverkare av Acesulfam K. Runt 250 av dem ligger i Kina.

Ett medel med många namn

Acesulfam K är en förkortning av acesulfamkalium (på engelska acesulfame potassium). Det kallas även Ace-K eller ACK. I Europa har det e-numret: E 950.

Dess kemiska spektrum är: ”6-Metyl-1,2,3-oxatiazin-4(3H)-on-2,2-dioxid kaliumsalt (55589-62-3) 13C NMR” och ”6-Metyl-1,2,3-oxatiazin-4(3H)-on- 2,2-dioxid kaliumsalt(55589-62-3) 1H NMR”. Den kemiska formen är C4H4KNO4S.

Det säljs under varunamn som är betydligt lättare att uttala, nämligen Sunett och Sweet One.

Upptäcktes när en modig kemist slickade sig på fingret

Acesulfam K upptäcktes av en slump år 1967 av kemisten Karl Clauss som arbetade på Hoechst AG. Karl Clauss försökte skapa en reaktion mellan 2-Butyn och sulfonylfluorid-isocyanat. Moderna kemister beskriver det som ”modigt” att experimentera med två så reaktiva ämnen, och under arbetet slickade han sig på fingret för att gnugga bort lite vitt pulver som fastnat på skjortan. Han upptäckte då att fingret smakade sött.

Det han upptäckt var en kemisk kategori som går under namnet dihydro-oxaziner ur vilken olika söta föreningar går att hitta. Efter vidare experiment gick man vidare med acesulfam i kombination med kaliumacetat.

Anekdoten om upptäckten av Acesulfam K är lik upptäckten av aspartam. Det finns olika versioner om vem som slickade på vad. Vi kan bara konstatera att 60-talet var ett årtionde då man gärna experimenterade med olika kemikalier och slickade sig om fingrarna.

Hur tillverkar man Acesulfam K?

Enkelt uttryckt går det till så här:

Acesulfamkalium framställs på syntetisk väg från tert-butyl acetoacetat och sulfonylfluorid-isocyanat. Det bildar en föreningen som omvandlas till sulfonylfluorid-acetoacetamid, som sedan cykliseras (en reaktion för en del av en molekyl som liknas till en annan molekyl för att bilda en stängd ring) med kaliumhydroxid för att bilda ett ett oxatiazinon-dioxid ringsystem ur vilken man utvinner kaliumacetat.

Ett alternativt sätt att förena diketene med sulfaminsyra och ett dehydratiseringsmedel som avlägsnar vatten genom att bryta kemiska föreningar och därmed skapar en kristallisering som neutraliseras med kaliumhydroxid varpå acesulfamkalium bildas.

För den som önskar fördjupad information om tillverkningen hänvisar vi till ChemicalBook.

Tillämpning

Acesulfam K används som sötningsmedel men också som smakförstärkare som ökar sötman i aspartam, cyklamat eller sukralos. Du hittar Acesulfam K i produkter som:

• Juice, saft, läsk, energidrycker, alkohol
• Glass
• Sylt
• Tandkräm
• Tuggummi
• Yoghurt och andra mjölkprodukter
• Smaktillsatser
• Marinader
• Flingor
• Med mera.

Accepterat dagligt intag (ADI)

För Acesulfam K är det rekommenderat att vi håller oss under 15 mg per kilo och dag. (Jämför med aspartam: 40 mg/kg/dag; sackarin: 5 mg/kg/dag.) Det kan vara svårt att veta hur mycket Acesulfam K det finns i varje produkt eftersom tillverkarna inte behöver uppge mängden.

Fördelar

• Acesulfam K är upp till 200 gånger sötare än socker.
• Det ger det inga kalorier.
• Det är billigare än socker.
• Det tål värme.
• Det är godkänt som sötningsmedel.

Nackdelar

• Det är en högst kemisk produkt. Det finns inget ”naturligt” med Acesulfam K. Det gör att Acesulfam K hamnar högt på listor om ”farliga produkter” som cirkulerar på internet, även om berörda myndigheter runt om i världen har godkänt det.
• Kroppen kan inte bryta ner det utan det cirkulerar runt i blodet tills vi kissar ut det. Det bidrar till klangen av ”onaturligt” sötningsmedel. Det leder också till oro för miljöpåverkan.
• Det har en bitter eftersmak.

Är Acesulfam K farligt?

När man hanterar Acesulfam K i produktion ska man ha skyddskläder, handskar och skyddsglasögon. Det kan vara irriterande för huden, ögonen och andningen. Om det kommer i kontakt med ögon ska man skölja dem rikligt med vatten och uppsöka sjukvård.

För konsumtion i livsmedel är det klassat som säkert. Inga varningstexter är obligatoriska på förpackningar. Enligt FDA finns det 90 studier som visar att Acesulfam K är säkert.

Farhågor har lyfts för att det kan vara cancerogent. Kritiker har efterfrågat fler studier, men detta har avfärdats av FDA och EFSA. Även National Cancer Institute (NCI) har kommit fram till att Acesulfam K är ofarligt i detta hänseende.

Djurstudier visar på en potentiell risk att Acesulfam K kan stimulera insulinutsöndring och leda till reaktiv hypoglykemi. Dessa studier har använt högre doser av Acesulfam K än som rekommenderas för människor. På senare år har forskningen visat på tarmflorans enorma betydelse för vår hälsa. Där dyker artificiella sötningsmedel upp som en orsak till rubbad tarmflora vilket går att koppla till kronisk lågintensiv inflammation och övervikt. Detta är ett forskningsområde som kommer att bli allt viktigare i framtiden och värt att hålla ögonen på.

Sammanfattning

Acesulfam K (E 950) är ett högintensivt sötningsmedel som upptäcktes av en tysk kemist 1967 och började användas i olika länder 1983. Det har en bitter eftersmak. Därför används det ofta tillsammans med aspartam, cyklamat eller sukralos. Det är godkänt av de stora ”livsmedelsverken” och 90 studier som visar att Acesulfam K är säkert. På senare år har tarmflorans betydelse för vår hälsa blivit allt mer känt, och det finns indikationer på att artificiella sötningsmedel kan ha en negativ påverkan på tarmfloran.

Acesulfam K är ett relativt okänt medel för vanliga konsumenter men upplevs som långt ifrån ”naturligt” och dyker ofta upp i ”listor över livsmedel vi ska undvika”. Bland annat för att kroppen kan inte ta upp acesulfam K utan låter det cirkulera runt i blodet tills vi kissar ut det.

Sött från naturen är ett alternativ

Det är spännande att följa utvecklingen av artificiella sötningsmedel. Det är otroligt vad man kan åstadkomma med modern teknik och kemiska processer.

Men det finns andra alternativ som inte är konstgjorda. Nu finns det sötningsmedel med naturligt ursprung. Dit räknas steviolglykosider som utvinns ur växten sötflockel, även känd som stevia.

År 2011 godkände EFSA steviolglykosider som sötningsmedel efter 20 års forskning. Livsmedels- och dryckesindustrin i Europa använder alltmer stevia och världsmarknaden för stevia växer årligen med mer än åtta procent.

Nyfiken på stevia?

Är du nyfiken på stevia och steviolglykosider? Vi utvecklar steviaextrakt för olika typer av livsmedel. Ta en titt på vårt tjänsteutbud eller kontakta oss om du vill veta mer om hur vi kan hjälpa dig.